Kaos!

Precis så känns mitt liv just nu. Imorse var jag ändå på gott humör, kände mig fin, hade gott om tid på mig osv. Men sen när jag kommer ut till gatan för att köra iväg till skolan är det någon som har slickat hela sidan på min bil. Jag blir ledsen, börjar känna hjärtklappning och stress. Jag ringer upp Niko. Är ledsen som sjutton för jag vet vad pappa kommer säga. I samma stund är solen mycket stark och någon idiotisk människa rivstartar ut från en parkerinhslucka. Vi håller på att smälla, han bryr sig inte. Stressen blir mer påtaglig och Niko säger att jag måste jobba med mina aggressioner...jag blir ledsen och lägger på luren. Just precis då blir hjärtklappningens så påtagliga att jag vill svimma. Framme vid skolan ringer jag till sjukvårds rådgivningen och berättar hur jag känner. Jag börjar stört böla. Det känns som om jag har druckit semänt. Sjuksköterskan blir orolig och tycker att jag ska åka in till akuten för att det är starka varningstecken att känna som jag vid 21 år ålder. Jag lovar henne att åka in, men efter samtalet samlar jag mig och ringer mamma. Då kommet tårarna ingen och min kropp skakar. Jag får stöd och funderar högt tillsammans med mamma i telefonen. Vi bestämmer att vi ska gå till sjukhuset tillsammans. Och jag har lovat mig själv att lyssna på mig själv och våga säga nej.

Om det är någon som läser så ta åt er av det jag skriver. Livet är här och nu och det är inte värt att kasta bort på stress som andra människor orsakar. Du, jag och alla andra ska må bra och. Inte stressa. Man kan dö av det.

Puss alla fina! <3